MeliErinaEkman

Jag säger bara; Tiden går så fort, varesig vi vill det eller inte..

Här om dagen besökte jag och Simon min mamma. Efter att ha suttit en stund och pratat om gamla minnen bestämde vi oss för att leta fram mina föräldrars bröllopsfilm. Känslor som jag inte känt på väldigt många år bubblade upp inom mig. Min mamma är lika vacker som hon var för 17 år sedan och min pappa lyste av lycka. Under ceremonin kunde man se en liten blond kalufs kryssa mellan gästerna med ett grönt äpple i handen och ett stor leende på sina läppar. Den lilla flickan var jag. Min mamma berättar om hur nervös min pappa var när han gick fram emot altaret, men att nervositeten var som bortblåst när han tog den tvärhands höga 1-åringen i handen. Jag kom på mig själv med att gråta. Jag har nog försökt förträngt att min pappa en gång var en bra pappa. För er som inte vet: Min pappa, eller som jag nu för tiden vill kalla honom - Sören - skaffade sig en ny familj när mina föräldrar skilde sig. Jag och mina syskon fick aldrig plats i den nya familjen..

I somras när jag arbetade fick jag besök, min pappa med hans nya kvinna och min lillebror. Jag blev så chockad, då de knappt har varit in på mitt jobb tidigare (utan bara gått förbi..) Min lillebror var överlycklig och frågade mig; Vet du vem som är en Ekman? Jag tittade på min pappas nya kvinna som viftar med sitt ringfinger mot mig, var på hon säger; Hihi, vi gifte oss i går! Jag visste inte hur jag skulle te mig.. Sedan säger hon; Ja just det, du tog ju studenten i år, grattis.  För en sekund trodde jag att de besökte mig för att se hur det var mig mig, men i stället fick jag en kniv i bröstet.. Så här i efterhand visar det bara på hur liten de båda är som människor, men just då gjorde det något djävulskt ont.. Men vet ni, det kommer något gott ur allt! Jag kommer aldrig någonsin att bli en sådan människa och det har jag min mamma och tacka för. Älskade lilla mamma..    

/ M.

Jag hade helt glömt bort min blogg. Blir det så när man är kär tro? När man inte längre har tid för annat än att vara lycklig och just kär? Är det fel att jag i alla inlägg berättar om hur mycket jag älskar Simon, hur det dagligen pirrar i min mage och om hur att vara lycklig är det bästa jag varit med om? Jag tror nog inte att jag tycker att det är fel faktiskt. Visst kan folk få den bilden av mig, att jag är självgod, men de som känner mig vet hur det ligger till. (Och det är väll det som räknas?)
Så nu tänker jag bara ordbajsa ur mig hur lycklig jag är! JAG ÄR VÄRLDENS LYCKLIGASTE! Så, då var det gjort. Alla borde få känna så här - T o m alla osnälla människor. Måste bara bifoga en text som tokunderbara lillasyster skrev på sin bilddagbok här om dagen:

"Jag har varit kär, tillåmed älskat! Men idag när jag satt hemma hos dessa två underbara människor(en bild på mig och Simon) kände jag mig fullkomligt patetisk! Hör och hämpnar, så sitter jag och håller tillbaka tårana som inte är långt ifrån att spruta ut genom mina ögon när jag ser dem tillsammans! Ser och framförallt hör när de pratar till varandra. Idag har jag insett att det finns en kärlek och lycka som är bortom de jag någonsin upplevt. Någonting som jag trodde att jag varit med om men vet nu att jag inte har. Asså blicken de ger varandra säger något helt annat, något som än så länge är helt okännt för mig! Asså gud vad jag är glad att ni funnit varandra!<3(´:"

Där är iaf en person som förstår - det får räcka för idag.   

- Hej, jag heter Meli Ekman och jag är självgod. MEN FAN VAD JAG ÄLSKAR DET.

/ M.